DERFOR STÅR JEG FREM NU
KNUD STEFFEN NIELSEN
Den temporära punkten. De övergående önskningarna.
En kvart i taget. Ett år i taget.
De enskilda delarna hålls samman
av
tills-vidare
dvs ljus utsänt från död stjärna
och det sätt som jag räknar det splittrade på.
Så
för att. Det närvarandes baklucka. Eftertanken när cykeln har punktering.
… det är det jag vill just nu. Saknar visserligen allt, xylofonerna och
och det som är gjort av fjädrar
jag står ju helt stilla, partituret säger förvisso: xylofonerna och
det som är gjort av fjädrar
ingenting som direkt avslöjar det vita i katastroferna.
där, där perennerna sticker upp snoken ur gräset.
jag tittar i partituret: det vita i katastroferna avslöjas sekunden efter
Knäna stod så oskyddade i släckskum
(kan återuppföras enl partituret)
snörena håller jag spända
för tiden är inne. Det är ju nu, och om det finns något kvar,
att säga om det
om den gyllene punkten i virrvarret
och jag själv visste ännu mindre,
tex något som kulminerade i detta nuvarande ögonblick.
Till dig som inte var där (då gör det ju det samma).
Ja, det liknade något som påminde om en hög pinnved, har nu slocknat
som en skogsbrand. Är inte nuvarande längre.
(det kan ju ju skriva in i partituret till nästa gång)
(där står det också om kyssar, definitionen, utförandet, lättare distans;
manualen har en teckning som påminner mycket om att sätta ihop en IKEA-lampa)
en ev ros mellan tänderna
ligger på uppladdning
(partituret ligger slarvigt uppslaget och vet inte vem som uppför det.)
(De röda linjerna upp längs armen existerar reellt först när du läser bipacksedeln)
Det kunde det bli av det, och ett litet hopp åt sidan
Och
Lungan var scenisk
och genomförde det jag sade. (Jag sade?)
Parenteserna omkring oss, tillräckligt för att vi skulle
forma en fisk.
De sade: Du är en fisk.
Jag hade inte talets gåva
Jag använde mina gälar under pausen.
Han spelar död, sade de.
Jag tycker det är svårt att uppföra det potentiella, det laddade.
Juste det step där man står. Och kan inget annat.
Jag har glömt allt, och
allt är rätt, och allt är
vansinnigt.
Vansinnet är reglerna. Där.
Och alla de ordnade listorna innehåller regler för båda händer.
Av de nog hundratals träden hinner jag högst räkna
de fjorton. Skogarna tar alltid munnen för full.
Om jag har läst alla träden … ?
”Referera då något av handlingen
för församlingen”, säger du.
Jag kan inte styra
det.
Att räkna till ett är knappast nog.
Vi har bara
tårtflaggor och som folk är mest.
Jag måste använda det där ansiktet
från 1989 igen.
Förväntningar och allt är på plats, annars faller det.
Talet kräver att
jag kliver två steg bakåt, när det är det.
Ödets tal är 7 idag. Vi använder Den gyllene åsnans snitt.
(jag återkommer med själens tal imorgon, och det är inte
nödvändigtvis delbart med 7).
Det är tiden som arbetar. Den skär till allt.
Det som igår bara var ett framtida citat står nu i sin fulla rätt.
Osårbara är pappers-dahliorna. Det är den där långmodigheten som en hattnåls.
Har räknat in tidsskillnaden.
Men jag kan inte sätta ned priset på mig själv.
Och vad skulle de betala mig med? Minde ärrvävnad, mindre luft, färre grönsaker?
Min ära? Scenen mera sluttande? Min solodaritet?
Det ska ju vrida benen sneda.
Och nu går det visst snart över. Och jag måste skynda,
när nu leendet ligger för handen.
Munnen, platsen där
hungern. Hungern som får
hatten att flyga av.
Paraplyet har jag glömt på tåget.
Paraplyets enhet, platsens enhet, denna projektion, även den. Promenaden
har en smula enhet
i sin takt, pulsens enhet.
Sinnesintryckens enhet. Kunde nästan känna linjerna som en såg-
klinga i handen . Den lade sig
i munnen.
Knud Steffen Nielsen er en dansk digter og billedkunstner. Bidraget er uddrag fra Derfor står jeg frem nu (Werkstatt, 2015). Oversat af: Jonas Rasmussen