KSN-digte 0G svenske oversættelser af samme (v/Jonas Rasmussen)

Några dikter ur

Derfor står jeg frem nu (Werkstatt, 2015)

av Knud Steffen Nielsen

Översättning: Jonas Rasmussen

**

Det fore­lø­bige punk­tum. De mid­ler­ti­dige ønsker.

Et kvar­ter ad gan­gen. Et år ad gangen.

De enkelte dele hol­des sam­men

af

Ind­til-videre, 

 dvs lys sendt fra afdød stjerne

og den måde, jeg tæl­ler det spl­in­trede på.

**

Den temporära punkten. De övergående önskningarna.

En kvart i taget. Ett år i taget.

De enskilda delarna hålls samman

av

tills-vidare

dvs ljus utsänt från död stjärna

och det sätt som jag räknar det splittrade på.

**

Så

fordi. Det nær­væ­ren­des bags­mæk. Eftertan­ken når cyk­len er punk­te­ret.
... det er det jeg vil lige nu. Mang­ler godt nok det hele,  xylo­fo­nerne og
og det, der er lavet af fjer

jeg står jo totalt stille, par­ti­tu­ret siger gan­ske vist: xylo­fo­nerne og
det der er lavet af fjer

ikke noget der lige afslø­rer det hvide i kata­stro­ferne.

dér, hvor stau­derne stik­ker snot­ten op over græs­set.

jeg ser i par­ti­tu­ret: det hvide i kata­stro­ferne afslø­res sekun­det efter 

Knæ­ene stod så ube­skyt­tede i sluk­ke­skum

(kan genop­fø­res iflg partituret)

sno­rene hol­der jeg  stramt

for tiden er inde. det er jo nu, og hvis der er nogen til­bage,

at sige om det

om det gyldne punkt i virvaret

og jeg selv vid­ste endnu mindre,

fx noget der kul­mi­ne­rede i dette præ­sente øjeblik.

Til dig, der ikke var der (så er det jo ligegyldigt).

Ja, det lig­nede til­sy­ne­la­dende en stak pin­de­brænde, er nu sluk­ket

som en sko­v­brand. Er ikke præ­sent læn­gere.

(det kan jeg da godt ind­skrive i par­ti­tu­ret til næste gang)

(der står osse om kys, defi­ni­tio­nen, udfø­rel­sen, let­tere distant;

manu­a­len har en teg­ning, der meget min­der om at samle en IKEA-lampe) 

en evt rose mel­lem tænderne

lig­ger til opladning

(par­ti­tu­ret lig­ger dvask opslået og  ved ikke, hvem der opfø­rer det.)

(De røde linjer op af armen eksisterer først reelt, når du læser indstikssedlen)

**

Så

för att. Det närvarandes baklucka. Eftertanken när cykeln har fått punktering.

… det är det jag vill just nu. Saknar visserligen allt,   xylofonerna och

och det som är gjort av fjädrar

jag står ju helt stilla, partituret säger förvisso: xylofonerna och

det som är gjort av fjädrar

ingenting som direkt avslöjar det vita i katastroferna.

där, där perennerna sticker upp snoken ur gräset.

jag tittar i partituret: det vita i katastroferna avslöjas sekunden efter

Knäna stod så oskyddade i släckskum

(kan återuppföras enl partituret)

snörena håller jag   spända

för tiden är inne. Det är ju nu, och om det finns något kvar,

att säga om det

om den gyllene punkten i virrvarret

och jag själv visste ännu mindre,

tex något som kulminerade i detta nuvarande ögonblick.

Till dig som inte var där (då gör det ju det samma).

Ja, det liknade något som påminde om en hög pinnved, har nu slocknat

som en skogsbrand. Är inte nuvarande längre.

(det kan ju ju skriva in i partituret till nästa gång)

(där står det också om kyssar, definitionen, utförandet, lättare distans;

manualen har en teckning som påminner mycket om att sätta ihop en IKEA-lampa)

en ev ros mellan tänderna

ligger på uppladdning

(partituret ligger slarvigt uppslaget och   vet inte vem som uppför det.)

(De röda linjerna upp längs armen existerar reellt först när du läser bipacksedeln)

 **

Dét kunne det blive til og et lille hop til siden

                    Og

 Lungen var  scenisk

og   gennemførte det,  jeg sagde. ( Jeg sagde?)

Parenteserne om os,  rigeligt til at vi

formede en fisk.           

De sagde:  Du er som en fisk.

 Jeg havde ikke talens brug,

Jeg brugte mine gæller til pausen.

Han spiller død, sagde de. 

Jeg synes, det er svært at opføre det potentielle, det ladede.

Lige det step, hvor man står. Og kan ikke andet.

**

Det kunde det bli av det, och ett litet hopp åt sidan

                      Och

Lungan var   scenisk

och   genomförde det jag sade. (Jag sade?)

Parenteserna omkring oss,   tillräckligt för att vi skulle

forma en fisk.

De sade: Du är som en fisk.

Jag kunde inte använda talet

Jag använde mina gälar under pausen.

Han spelar död, sade de.

Jag tycker det är svårt att uppföra det potentiella, det laddade.

Juste det steg där man står. Och kan inget annat.

**

Jeg har glemt det hele, og

det hele er rigtigt, og det hele er

vanvittigt. 

Vanviddet er reglerne. Dér.

Og alle de pæne lister indeholder regler for begge hænder.

Af de nok hundrede træer kan jeg højst nå at tælle

de fjorten.  Skovene tager altid  munden for fuld. 

Om jeg har læst alle træerne….?

”Så referér noget af handlingen

for forsamlingen”, siger du.  

Jeg kan ikke styre

det. 

At tælle til én er knapt nok nok.

**

Jag har glömt allt, och

allt är rätt, och allt är

vansinnigt.

Vansinnet är reglerna. Där.

Och alla de prydliga listorna innehåller regler för båda händer.

Av de nog hundratals träden hinner jag högst räkna

de fjorton.   Skogarna tar alltid munnen för full.

Om jag har läst alla träden … ?

”Referera då något av handlingen

för församlingen”, säger du.

Jag kan inte styra

det.

Att räkna till ett är knappast nog.

**

Vi har  blot

kageflag 

 og

 som folk er flest.

Jeg må kunne bruge det ansigt

fra  1989 igen.

Forventninger og alt er på plads, ellers kommer det.

Regnestykket kræver, at 

jeg træder lige 2 skridt baglæns, når det er det.

Skæbnens tal er 7 i dag.  Vi bruger Det gyldne æsels snit.

(jeg vender tilbage og giver tallet for sjælen i morgen, og det er ikke

nødvendigvis deleligt med 7).

Det er tiden der arbejder. Den skærer

alt til.

** 

Vi har bara

tårtflaggor   och   som folk är mest.

Jag måste använda det där ansiktet

från   1989 igen.

Förväntningar och allt är på plats, annars är det snart.

Mattetalet  kräver att

jag kliver två steg bakåt, när det nu är så det är.

Ödets tal är 7 idag.   Vi använder Den gyllene åsnans snitt.

(jag återkommer med själens tal imorgon, och det är inte

nödvändigtvis delbart med 7).

Det är tiden som arbetar. Den skär till   allt.

**

Det, der i går kun var et frem­ti­digt citat, står nu i sin fulde ret.

Usårlige er papirs-dahliaerne. Det er den dér langmodighed som en hattenåls.

Har indregnet tidsforskellen.

Men jeg kan ikke sætte prisen på mig selv ned.

Og hvad skulle de betale mig med? Mindre arvæv, mindre luft, færre grøntsager?

Min ære?  Scenen mere skrå? Min solidaritet?

Det skal jo trække bentøjet skævt.

Og nu går det vist snart over. Og jeg må haste,   

når nu smilet er lige ved hånden. 

**

Det som igår bara var ett framtida citat står nu i sin fulla rätt.

Osårbara är pappers-dahliorna. Det är den där långmodigheten som en hattnåls.

Har räknat in tidsskillnaden.

Men jag kan inte sätta ned priset på mig själv.

Och vad skulle de betala mig med? Minde ärrvävnad, mindre luft, färre grönsaker?

Min ära? Scenen mera sluttande? Min solodaritet?

Det ska ju vrida benen sneda.

Och nu går det visst snart över. Och jag måste skynda,

när nu leendet ligger för handen.

**

Munden, stedet hvor

sulten. Sulten, der får

hatten til at ryge af.

Paraplyen har jeg glemt i toget.

Paraplyens enhed, stedets enhed, denne projektion, selv det. Gåturen

har en smule enhed

i sin takt, pulsens enhed.

Sansningens enhed. Kunne næsten mærke linjerne som en sav-

klinge i hånden . Den lagde sig 

i munden. 

**

Munnen, platsen där

hungern. Hungern som får

hatten att flyga av.

Paraplyet har jag glömt på tåget.

Paraplyets syntes, platsens syntes, denna projektion, även den. Promenaden

har en smula syntes

i sin takt, pulsens syntes.

Sinnesintryckens syntes. Kunde nästan känna linjerna som en såg-

klinga i handen. Den lade sig

i munnen.